Fram till för tre år sen hade jag en och samma vän, E.
Vi gjorde allt tillsammans och vi känder varann utan och innan.
Dagen jag bestämde att jag skulle åka som au pair ändrades det.
Av någon anledning tyckte E inte riktigt om att jag skulle åka, visst jag kan förstå det på ett sätt, va hade inte så många andra vänner, det va väl rädslan att bli ensam.
Men iallafall, jag åkte och det va då vår vänskap börja ta slut. Mitt första halvår ringde jag mycket hem och försökte prata med henne men hon va aldrig previs excalterad av att höra av mig. Så jag sluta ringa och vår vänskap dog inte långt där efter. Jag försökte att börja om från början när jag kom hem, med tanke på att man varit vänner i så många år så ville jag ge det en andra chans.
Men det kändes inte rätt, det kändes som att vi aldrig hade träffats för, vi va så otroligt olika. Villket inte är så konstigt, jag hade ju bott borta i två år och vi hade ju inte pratat på ett och ett halvt år. Vi hade inget gemensamt. Så jag sluta höra av mig. Det som riktigt pushed me of the cliff va när jag så att hon skrivit att det bara va hon som försökt och att jag inte brydde mig längre. Saken är den att om jag nu ignorerar dig i ett år till, så har jag ignorerat dig lika långe som du ignorera mig. Det hade varit kul att ringa och säga vill du träffas nu. För jag är rätt så säker på att hon inte hade varit ett dugg intresserad av det, och att hon känner likadant som jag gjorde. Men men, nu har hon fått barn och jag bor här, hade aldrigt fungerat. Vi har blivit alldelse för olika.

Hade E och jag inte växt ifrån varann så hade jag och my peep Helena aldrig blivit så tajta som vi är i dag.
Hon är fan min rock, hade det inte varit för henne så hade jag aldrig klarat detta.
Helena och jag är otroligt lika men sen samtidigt så har vi otoligt starka åsikter där vi inte kommer överens, jag tror att det viktiga är att man undviker att prata om det som gör en olika och konsentrerar sig på det som faktiskt gjorde att man blev så goda vänner.



Nä nu ska ja äta frukost!
Peace.